Känner ni igen er när man snackar om att man aldrig är nöjd?
Trots att jag varit på gymmet ca en timme och antingen sprungit, styrketränat eller till och med både och. Så kan jag få en känsla av missnöjdhet när jag går där ifrån för att jag enkelt kunde gå ner för trappan eller för att jag fortfarande är pigg. I mitt huvud bör jag ha svårt för att gå ner för trappan och vara helt slutkörd. Men i själva verket bör jag ju vara nöjd för den träningen jag gjort med tanke på att jag faktiskt prioriterat träningen denna förmiddag/eftermiddag/kväll, någon som känner igen sig?
Jag måste lära mig att vara nöjd för all aktivitet jag gör, jag måste acceptera att det är bra för kroppen att ibland ta en promenad istället för att springa, att det faktiskt är bra ändå. Vi kan ju faktiskt bara ångra den träningen vi INTE gjorde, inte den träningen vi faktiskt gjorde.
Jag och en vän till mig tog upp detta på gymmet häromdagen, att vi båda hade dessa hjärnspökena och jag tänkte att vi absolut inte är själva. Men vi måste alltså bli mycket snällare mot oss själva! Vi måste börja klappa oss på axeln för alla aktiviteter, allt ifrån promenader till joggingrunda. Lätt styrka som tungstyrka och framför allt klappa oss på axeln när vi lyssnar på våra kroppar och själar. Idag exempelvis, idag tar jag en vilodag! Den spenderar jag hemma med min familj och boostar mitt energiförråd.
