I Lördags när vi skulle köra till examensfesten vi skulle på så kör vi på en 100-väg, enfilig. Jag sitter i mina tankar kring att vi har lämnat Hugo, sen tänker jag på att det är mörkt och att det är jobbigt att köra i mörkret, jag minns verkligen att jag tänkte att när man möter en bil är det svårt att se vilken sida han kör på eftersom lysena blir så skarpa när allt annat är mörkt. Detta tänker jag när vi möter en bil, jag märker inte förrän bilen är riktigt nära att han faktiskt kör på vår sida. Han kör alltså på fel sida, på en 100-väg , enfilig med mitträcke.
Precis när jag fattar detta hinner jag precis i lugn och ro svänga till sidan och hålla mig på vägen. Jag förstår inte hur. Jag förstår nu i efterhand att anledningen att jag var så lugn var för att jag inte hann fatta, hade jag förstått att denna bilen körde på fel sida tidigare hade jag hunnit få ren panik. Nu kom paniken efter istället. Jag fick stänga av musiken och verkligen koncentrera mig på att hålla mig lugn haha.. Hade inte Emil suttit bredvid mig och pratat med mig hade jag nog fan svimmat haha, låter så sjukt löjligt men när du inser hur nära du va att antagligen då faktiskt dö. Vi hade aldrig överlevt den krocken. Sen tänker man, tänk om Hugo hade suttit med i bilen och det hade hänt.. ush! Tog ett tag innan mina händer slutade skaka.
När vi tittar i backspegeln ser vi inte ens några bromsljusen, han/hon kör alltså bara vidare? Har inte sett eller läst om någon olycka som tur är. Snacka om att vi hade tur, flyt, änglavakt eller hur man nu vill se det.
