Fröken Johnsson

Jag tillhör de mammor som googlar och stimmar upp sig så fort barnen har en liten sjuka eller verkar nedstämda. Ingen egenskap jag själv tycker om då jag stressar upp mig och mår dåligt oftast i onödan. För inte så länge sedan hittade dom ett blåsljud på Hugos hjärta, det var i stort sätt den informationen jag gick hem med, förutom en stor klump i magen förstås. Jag hörde bara att det var något med Hugos hjärta, det var ingen barnläkare så han förklarade inte något heller utan bokade en tid till oss hos en barnläkare. Detta tog mycket på min energi och jag mådde så dåligt över det. Det visade sig som tur väl är vara ofarligt och ganska vanligt.

Häromdagen får jag ett telefonsamtal, denna gången gäller det Thea. Har ni hört talas om Astrids studien? Man blir erbjuden att vara med där i samband med födsel och det är en studie om bla. diabetes typ 1. Samtalet innebar att provsvaren visade att Thea har en förhöjd risk för just Diabetes typ 1. Genast kom en ny klump i magen. Inte förrän idag kom tårarna. Då jag försökt fråga runt och inte hittar någon som varit med om detta blir det plötsligt så läskigt på något vis. Absolut är det fortfarande ingen stor risk men så pass stor så de vill ha med henne i studien. Så pass stor att hon sticker ut ur mängden och de vill att vi fortsätter ta prover på henne. De vill provat ett insulin på henne varje dag i tre år. I pulver-form.

Hur vi tar ställning och vilket beslut vi tar kring om vi ska fortsätta eller inte har vi inte riktigt kommit fram till och jag känner heller inte att jag vill dela med mig av det riktigt ännu, utan jag vill faktiskt egentligen försöka hitta någon som sitter i samma sits eller har suttit i samma sits. Bolla lite tankar och funderingar.. Har frågat på bf-grupper på Facebook, babysimgrupp, mammagrupp och bvc men ingen har fått svaret vi fått. Det är ändå mitt barn, ni vet – det finaste man har. Det är henne vi pratar om. Inte min kropp, inte jag som kan säga vad som känns rätt/fel eller som själv kan ta beslutet kring detta, nej det är Thea 4,5 månader gammal.

Och som ni nu förstår så är detta väldigt känsloladdat för mig som hela tiden stimmar upp mig.. jag vet faktiskt inte om jag hade velat veta detta om jag ska vara ärlig. Man kanske istället skulle vara lyckligt ovetande? Så himla svårt. En dag känner jag mig lugn kring det och istället tänker att det fortfarande är en liten risk, en dag blir jag stressad över beslutet och en dag är jag ledsen och tänker på risken det är att hon faktiskt blir sjuk. En sjukdom man absolut kan leva med men en sjukdom som påverkar ens liv, minst sagt.