Inlägget på denna bloggen lyser med sin frånvaro de senaste dagarna. Men ja, jag har en bra förklaring till detta. De senaste dagarna har varit tuffa för vår familj. Igår somnade nämligen min svärfar in efter en lång kamp mot cancer.
Att stå bredvid min sambo som lider av sorg nu är inte enkelt, tvärtom. Samtidigt som jag själv sörjer vill man vara stark och helst göra något som hjälper – men det finns inget som hjälper såklart. Vi har en jobbig period att gå igenom, och frågan är om tiden verkligen läker sår..
Han hann vara farfar i 3 ynka månader. Men under de tre månaderna hann han skapa en relation med Hugo så trots att han i Söndags inte såg ut som han brukar så fick han Hugo att le stort när han öppnade ögonen snabbt. Trots att Sven var oerhört trött så tog han tag i Hugos fot och log – det minnet ska jag ha kvar i huvudet för alltid.
Sven jag lovar dig, jag ska göra allt i min makt för att göra din son lycklig livet ut. Jag ska också göra allt jag kan för att finnas för resten av din familj. Livet är fruktansvärt orättvis. Som vi kommer sakna dig Sven. Den enda som var bättre än att ha dig som svärfar var att min son fick ha dig som farfar. ❤️?
