Nu är mammaledigheten över och imorgon börjar vi med inskolningen. Väldigt blandade känslor som jag skrivit om innan.
För det första har denna veckan varit oerhört tuff. Jag har ju skrivit om det innan, att det varit vaccination och läkaren. Detta har såklart varit två tuffa besök med tanke på att barn varken gillar sprutor eller läkarkontroller hos en väldigt märkbart icke barnläkare. Nu har Hugo två kvällar i rad skrikit av panik vid nattning. Ingenting har fungerat och vällingen vägrar han. Han skriker alltså det värsta han kan, tillslut somnar han av utmattning.. Någon som har erfarenhet och tips kring detta? Är det en fas? Men ja ni förstår ju, det har varit en jobbig vecka psykisk och jag skulle gärna varit hemma hos min kille efter detta och inte åka och börja en inskolning..
För det andra så kommer jag att sakna mammorna och barnen i vår mammagrupp så mycket. Detta är människor som blivit mina nära vänner. Människor från samma by som jag aldrig träffat innan som nu helt plötsligt är en stor del av mitt liv. Varje tisdag är vi på sång och ibland lunchar tillsammans, varje Torsdag är vi på öppna förskolan sedan lunchar tillsammans och varje Fredag handlar jag med mosters prinsar och sen busar på öppna förskolan. Utöver detta ses vi och gör utflykter då och då. Vi har alltså träffats regelbundet nu i ett år, jag hade så gärna gått hemma och fortsatt med detta.
För det tredje – nej nu ska jag skriva lite positivt med. Går det bra med inskolningen tror jag det är nyttigt med dagis. Det är nyttigt att träffa andra barn, vara utan mamma och pappa och lära sig massa nya saker. Både motgångar och medgångar. Eller vad tror ni?
