Hur tar man sig igenom tårar på förskolan? Att det blir tårar när man lämnar, det är bara något man får lära sig helt enkelt, hur jobbigt det än är.
Däremot att man hör att sitt barn är ledsen när man kommer och sen att han berättar hemma att någon knuffar honom. Så svårt vilket man ska ta på allvar och vilket man inte ska ta på allvar av en två-åring.
Men att han säger redan på parkeringen: mamma kör hem igen, kör hem! Och sedan skriker allt han har efter mig när jag går… och sen så är ledsen när jag hämtar. När vi sedan pratar om dagis berättar han om hur någon knuffar honom. Hur gör man med det? Hur kan man inte tycka att det gör ont i mammahjärtat?
Är glad att det är helg men ändå något som finns i tankarna redan nu inför lämningen på Tisdag..
Ett barn på två är ljuger inte, jag hade tagit upp detta med fröken eller så hade jag varit med på dagis en dag för Hugos skull