Först och främst så flyger det hundra tankar när personalen på förlossningen skriver in en och säger ” nu åker ni inte här ifrån utan en bebis ”. Man längtar till den dagen men de orden både skrämmer en och gör en glad. Okej, jag ska alltså krysta ut denna filur snart, innan jag åker hem – vad har jag gett mig in på? Sen ska den alltså följa med oss hem, idag! Har vi alla sakerna? Är vi redo?
När bebis är ute hamnar man i en bubbla av tankar, i en egen bubbla. Det låter klyschigt och alla säger det men det är så sant. Det kändes som att utanför förlossningsdörrarna och sedan BB-dörrarna så hade tiden stannat. Inget annat betydde något än vårt nyfödda lilla underbara perfekta barn.
Nu ska vi alltså köra hem med denna lilla filuren? För det första så är ju bilstolen aldeles för stor. För det andra så har man ändrat sin körstil helt från att när vi körde in haha, in: kör så snabbt du kan, skit i allt – bara vi kommer in nu! Hem med bebis: Kör försiktigt, helst i 30 km/tim hela vägen hem.
Första natten var så konstigt. Andas han? Sover han? Kan vi sova samtidigt som honom eller ska vi sova i skift?
Dagarna och nätterna rullade på snabbare och snabbare. Idag är Hugo över 7 månader gammal – efter första månaden springer tiden förbi. Man får stanna upp ibland och nypa sig i armen, är detta verkligen mitt liv nu? Jag älskar det.
När kommer svaren på frågestunden??