Ur min dagbok vecka 10 (9+6)
Idag var vi på CSK och tog ett vaginalt ultraljud pga oro kring smärta. Efter att ha rådfrågat 1177 bestämde vi oss för att åka in för att vara säkra på att det inte är något fel på graviditeten eller bebisen. Vi träffade en underbar gynekolog som gjorde mitt allra första ultraljud.
Så fort jag såg den lilla krabaten på skärmen så rann tårarna längst min kind, vilken lättnad. Två armar, två ben, två hjärnhalvor, en fin ryggrad och ett bultade hjärta. Vi såg även hur han eller hon skumpade rundor. Det går inte att förklara lättnaden. Eftersom vi går in i vecka 11 imorgon och det bara är en vecka kvar till vecka 12 sa barnmorskan att risken för att något ska hända nu är liten pga att vi som sagt sett att allt är okej sista dagen i vecka 10.
Nu kan man äntligen ta ut glädjen liten mer och våga vara lycklig. Vi ska alltså bli föräldrar. Jag har aldrig varit lyckligare.
