Ni som följer mig på instagram och facebook vet att jag nu har genomfört ett lopp, inte vilket lopp som helst – GÖTEBORGSVARVET.
Jag gick in med inställningen att endast ta mig igenom det. Jag hade två tidsmål jag var tvungen att slå för att ha kunnat säga att jag genomfört det. Efter 1h och 50 min drog dom ett snöre och stängde av banan vid 13 km. De som inte kommit dit fick ta sig vidare till målet med hjälp av buss eller taxi. Det andra tidsmålet var att komma i mål innan 19:00, då stängde de nämligen målet.
När jag först passerade 13 km med rättså stor marginal hade jag ett stort leende på läpparna. När det var 5 km kvar va det tungt, jag ville bara vara i mål. Efter 2 km till så ringer Emil mig och säger hur grym jag är och att det nu bara är 3 km kvar ”sista rycket nu älskling, jag väntar på dig vid målet”. Vid denna tiden på loppet värker knät och jag ser hur min fot blöder igenom skon. Men tack vare Emils samtal så tänkte jag, har jag klarat såhär långt så klarar jag resten. När jag springer in mot sista kurvan innan målet så står Emil där och hejar, när jag ser honom och när jag ser mål-linjen så börjar jag nästan gråta av blandade känslor. Jag har klarat det!! Den människan som har stöttat mig mest kring detta och som verkligen kan peppa mig – det är Emil. Efter 2 h 32 min passerade jag mållinjen, en tid som jag aldrig kunde tro, jag trodde knappt att jag skulle klara det.
Jag har sprungit 10 km två gånger i hela mitt liv, jag började träna i Mars. Jag hade ju inte jättebra förutsättningar för att klara loppet, just därför blev jag extra hög på adrenalinet när jag sprang över mållinjen.
Under loppets gång stod det folk längst hela vägen, allt från barn till pensionärer. De hejade, sjöng, sträckte ut handen för high five och applåderade. Vilken pepp, vilken fest och vilken upplevelse. Har ni sprungit något lopp tidigare? Om inte, så gör det. Det är jobbigt men såååååå roligt och häftigt!
Nu checkar jag av nr 5 på min Bucket-List!
